Mammas järnbrist och samtalsförmåga
Jag och mamma ses inte överdrivet ofta nu för tiden. Det är nog många som känner igen sig i den beskrivning jag kommer ge idag. Den grundas i en känsla – som jag utgår ifrån är ömsesidig – och som handlar om att vi glidit ifrån varandra. Vi talar inte längre samma språk, kan man säga. Vi hade alltid väldigt roligt förut, jag och mamma. Hon hälsade på mig i Stockholm och vi gick ut och gjorde roliga saker. Nu är det annorlunda, det märks tydligare för varje gång som hon är här. Det är synd, väldigt synd. Ett stort problem, som jag ser det, är att hon alltid snöar in på något särskilt varje gång vi ses. Man vet inte på förhand vad det kan handla om men man blir snart varse. Den senaste gången handlade det om järnbrist. Mamma hade varit hos läkare och lämnat blodprov och då visade det sig. Vid detta laget hade hon talat oavbrutet i 8 minuter och sagt järnbrist ungefär 30 gånger. Det är ganska fascinerande, när man tänker efter. Inga filter finns. Munnen går i ett och järnbrist blir mitt nya inneord. Något jag inte får bort från min skalle. Det är.. jobbigt. Så, ja. Järnbrist var det senaste och detta tvingades jag höra om hela helgen. Det spelade ingen roll vad som hände. Vi kunde gå i en trappa och mamma började klaga över järnbristen. Detsamma gällde när vi gick en promenad till fiket där vi alltid gör ett besök när hon är uppe. Ja, järnbristen kom förstås också på tal varje gång som mamma skulle förtära något. Eller när jag skulle förtära något, för den delen. Det var helt enkelt ett jävla tjat om järnbrist och vilka maträtter och råvaror som gör att man slipper det. Eller ”slipper hamna där jag är” som mamma uttryckte det, överdramatiskt om sin järnbrist. Helgen gick långsamt framåt och jag frågade mig hur jag skulle orka med hela vägen fram i mål. Jag orkade inte höra ett enda jävla ord till om järnbrist men vad hjälpte det väl vad jag orkade med? Inget alls. Snarare blev det tvärtom, ännu mer outhärdligt. Jag ber att få återkomma och följa upp resonemanget någon annan dag. Då ska jag försöka lämna järnbristen därhän men det är inte lätt – det ska ni verkligen veta. Vi hörs. Ta hand om er.